"Du har hedrat Ditt gamla regemente och visat Dig vara en värdig arvtagare till de män som under en av Sveriges mörkaste stunder med oförfärat mod och med osviklig trohet stredo vid Södra Stäket [1719]. Därför bringa vid Dig vårt tack!"

Med dessa ord avslutade regementschefen vid Södermanlands regemente (I 10), överste Gustaf Berggren, översergeant Rune Stålhammars gravsättning i Strängnäs, en fredagseftermiddag den 14 november 1941. Översergeant Stålhammar hade tidigare, tillsammans med vapenbröderna och landsmännen frivillige Sven Gösta Olaus Lindberg (stupad 13 oktober 1941) och undersergeant Elias August Sandberg (svårt sårad 14 oktober 1941, avliden av sina sår dagen efter), vigts till ro 24 oktober i Sandudds krematoriekapell i Helsingfors. 

Vid den öppnade graven på Strängnäs kyrkogård paraderade en hederspluton och den vid Hangö stupade unge Strängnäspojken hedrades med tvenne gevärssalvor samtidigt som urnan sänktes ned och Södermanlands regementes och Strängnäs högre allmänna läroverks fanor sänktes.

Den 10 oktober 1941 hade fronten vid Svenska frivilligbataljonen på Hangönäset framför Lappvik definitivt stelnat, frånsett från mer eller mindre våghalsiga patrull- och stöttruppsföretag från Frivilligbataljonens 2. jägarkompani. Vid 1. jägarkompaniet (löjtnant Liljedahl), som ansvarade för fronten från landsvägen Ekenäs–Hangö och söderut ner mot Lappvik, var läget lugnare och verksamheten kännetecknades av posttjänst och befästningsarbeten.

Vid kompaniets 1. pluton (löjtnant Söderhielm, stupad 6 november1941) tjänstgjorde översergeant Rune Stålhammar (furir på stat vid I 10). Den 13 september 1941 avreste översergeant Stålhammar, 21 år gammal, till Finland som krigsfrivillig. Knappt en månad senare, den 10 oktober 1941, träffades han av en granat från en rysk direktskjutande kanon (pansarvärnskanon) på sitt postställe. Sannolikt utan att ha förstått vad som hände (nedslaget kom före avfyrningsknallen), stupade översergeant Stålhammar för Finland sak i urgammal svenskbygd.

Översergeant Rune Stålhammar tar därför sin plats i de svenska historieböckerna genom att ge sitt liv för Finlands sak. Han betalade som 21-åring det yttersta priset för sitt engagemang för Finland. Han var ingen stor kunglighet eller känd person utan en vanlig ung man som 1941 ansåg att Finlands sak också var hans sak.

Rune Stålhammar fick sin sista vila på Strängnäs kyrkogård i sin familjegrav (västra griftegården gravnummer 716). I graven är även hans far Olof Georg och hans mor Elvira Kristina begravda. Olof Georg Stålhammar hade den ovanliga titeln som musikfanjunkare vilket också anges på gravvården. 

 

Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening verkar för att bevara och vårda minnet av de svenska frivilliga som deltog i Finlands krig 1939– 1940 samt 1941– 1944. Frivilligrörelsen som uppstod när Sovjetunionen anföll Finland var i Sverige mycket stark och förutom att tusentals svenska män och kvinnor anmälde sig som frivilliga att deltaga i kriget på Finlands sida bedrevs det även flertalet olika insamlingar, såväl monetära som materiela, till förmån för Finland. Man kan anse att stödet för Finlands sak under denna svåra tid kan liknas som en folkrörelse som uppstod från Ystad i söder till Treriksröset i norr. Våra båda nationer har en lång gemensam historisk koppling.

Under det som benämns vinter- och fortsättningskriget antingen stupade i direkta stridshandlingar eller avled som en direkt följd av sitt engagemang för Finlands sak 123 svenska frivilliga. Dessa frivilliga kom från alla olika samhällsklasser och lager av det svenska samhället.